IMG_1405Ett dopp efter EM-finalen. Glädjen är en viktig ingrediens fram till OS.

I dag är det exakt 6 veckor till OS-finalen på damernas K2 500m i Rio de Janeiro.

Drömmen är att vi ligger där på startlinjen och känner oss i grymt bra form, att suget och glädjen strålar från oss, att vi är fokuserade och lagom nervösa, att våra kroppar är som vildhästar men att våra huvuden kan hantera situationen; kan tygla viljan, dressera pressen och låta kroppen göra jobbet på bästa sätt. Drömmen lever i allra högsta grad. 6 veckor! Det är nära men ändå massor med tid. Tid att samla kraft, att förfina, att förverkliga, att justera och att jobba hårt men smart.

Sen sist har Karin varit här i två vändor och vi har gnuggat på en teknisk förändring i K2:an och så har vi varit på EM, där testade vi en taktisk förändring samt att tillämpa vår tekniska förändring i skarpt läge. Vi var väl införstådda med att EM-resultaten inte spelade så stor roll eftersom den låg där den låg tidsmässigt men självklart vill vi köra bra när det är tävling. Vi slutade sexa och det var okej och vi fick till vår nya lite snärtigare paddling. Vi var mer offensiva än tidigare men höll inte lika bra på slutet, logiskt kan tyckas men det är ju även en formsak och loppdispositionen är viktig.

IMG_1348

Jag och Karin kommer ha ytterligare två läger tillsammans innan det är dags för avfärd till Rio. Nästa vecka är vi i Lidköping och i slutet av juli kör vi tio dagar precamp i Italien tillsammans med våra konkurrenter från Australien för att få känna på lite motstånd. Mellan våra läger ska vi även köra SM, också det för att bli lite triggade och få tävlingskänsla och dagarna som blir över gäller det för mig att komma i min bästa form såväl fysiskt som mentalt. Jag har utvärderat mina tidigare formtoppningar och det är ju några stycken vid det här laget och jag vet vad just jag ska jobba med på det individuella planet de närmsta sex veckorna.

Och ryggen då, jo då, den är med, den är som en följeslagare som oftast hänger med bra i all rörelse men som på kvällarna gnäller lite grann och kräver sitt, kräver massor och retar mina nerver i mitt vänstra ben. Men jag ger den här följeslagaren det den behöver; Jag sköter mina rehabövningar, jag går på massage, sjukgymnastbesök och naprapatbehandlingar och jag ligger på min Bemer-madrass och jag vilar lite extra när det är det som krävs. Just vilan är en av mina bästa vänner när det närmar sig tävling och handlar om att komma i form och samla energi till att ge allt. Men det är många tuffa pass kvar, såna där härliga som föregås av skräckblandad förtjusning….