Jag, Danny, Jennie och Åsa inför ett morgonpass i Alcudia

Jag, Danny, Jennie och Åsa inför ett morgonpass i Alcudia.

När jag skrev här sist hade jag ju premiärpaddlat och jag kände att det fanns en chans att komma tillbaka till tävlingsform snabbt. Efter mitt andra pass hemma på Vättern kände jag att om så skulle bli fallet så skulle jag behöva mer gynnsamma förhållanden än vad Vättern levererar så här års. Jag bokade samma kväll en resa till Alcudia på Mallorca och 1,5 dygn senare var jag på väg.

Utanför Alcudia vid en liten vindskyddad sjö nära havet ligger en kanotklubb och där hat svenska kanotförbundet ett gäng kanoter. Helt perfekt, efter tre timmars direktflyg från Sverige och sen 45 min med bil från Palma så är en på plats och klimatet så här års är helt perfekt för träning. Den gångna veckan var det dessutom bra träningssparring på plats i formm av Danny Hallmén, också känd som kajakcoachen och som förbundskapten för maratonlandslaget, han och jag är tydligen väldigt jämna vad det gäller paddelform för tillfället och hade en del hårda fajter på vattnet. Åsa, min tränare var även hon på plats några dagar av min vistelse liksom trevliga Jennie från Finspång som har tävlat förr men nu paddlar för att det är kul, hon är en tjej som sprudlar av energi, så härligt.

Så förutom full aktivitet med tre tränarledda spanska kanotgrupper som tränade 2 gånger om dagen på sjön så var det svensk kanotgemenskap i perfekta förhållanden, precis vad jag behövde.

Jag har tränat smart, korta pass med kvalitet och lyssnat av ryggens signaler. Jag tog det stegvis, efter halva veckan var jag uppe i 500-fart för första gången, vilket kändes omöjligt så sent som för en vecka sen. Och så har jag testat stilla starter och ett 400m-lopp. Jag är så glad och tacksam över att min kropp fungerar. Jag är inte helt återställd och jag måste vara försiktig men jag är så tacksam, sa jag det? 😉 Jag har lovat mig själv att om jag får en andra chans av min kropp så ska jag ta den och det är just vad jag har fått nu. Eller fått och fått… Jag har jobbat hårt för det, jag har gjort allt som står i min makt, och det gör jag fortfarande, och jag har tillåtit mig själv att tveka och att tänka att går det inte så gör det inte så mycket för jag har ju det viktigaste; min familj, mina vänner, min identitet, min frihet och min kunskap och kanske är det just därför som jag har klarat det här så bra. För nu sitter jag här på flyget hem med positiv känsla i kropp och själ och ler.