Inbjudan till en del av veckan med tema internationella kvinnodagen; gårkvällens föreläsning om det alltid aktuella ämnet jämställdhet, i det här fallet inom idrotten

Inbjudan till en del av veckan med tema internationella kvinnodagen; gårkvällens föreläsning om det alltid aktuella ämnet jämställdhet, i det här fallet inom idrotten

I går höll jag tillsammans med Behnaz som har grundat Hv 71:s damhockeylag en föreläsning på högskolan här i Jönköping. Det pågår en temavecka om ämnet jämställdhet den här veckan i Jönköping i samband med internationella kvinnodagen i morgon. Ett mycket bra alternativ och frågan är ständigt aktuell. Jag har haft förmånen att växa upp och fostras i en idrott där tjejer och killar tränar tillsammans och är iväg på samma läger och tävlingar. Där vi lär känna varandra från början och respekterar varandra för våra olikheter, likheter och dom vi är. Jag har insett i förberedande diskussioner med Behnaz at så inte är fallet inom ishockey och när jag ser mig omkring vet jag att det inte bara är hockeyn det gäller. När jag tittar närmare på strukturer och hierarkier inom kanot och framför allt inom den olympiska rörelsen så ser jag att det är en bit kvar att gå i fråga om jämställdhet.

På hemmaplan, i kanotklubben i Jönköping är det ännu inte perfekt men vi har kommit en bit på väg och det är så vi alla måste börja, med det som är nära, det som vi lättast kan påverka, där vi verkar dagligen. Jönköpings kanotklubb är en förening med såväl kvinnliga som manliga tränare och en styrelse med 3 kvinnor och 4 män. Bland dom aktiva kanotisterna är fördelningen i stort sett 50/50 mellan killar och tjejer och det är bara i det ”äldre gardet” som majoriteten är män, men det förändras. Stängda julbord och bastuklubbor öppnas upp, killar och tjejer tränar och tävlar med samma stöd från klubben och vi tränar tillsammans oavsett kön. Jönköpings kanotklubb är de sista 15 åren (2002 fick vi tjejer äntligen ett nytt och fräscht omklädningsrum med egen bastu) ett föredöme och jag är stolt över att ha fått vara med och förändra både som förebild och initiativtagare.

Det har hänt en hel del sen jag satte min fot på Jönköpings kanotklubb för första gången en sommar för snart 24 år sedan. På den tiden tränade vi tillsammans tjejer och killar precis som nu men att killarna skulle sätta sig i samma besättning (K2 eller K4) som mig var helt otänkbart. Men så kom en entusiastisk medlem (och släkting till mig) på den briljanta idén at vi skulle ha en K2-mix-cup. Alltså en cup i Sverige på alla nationella tävlingar där klubbarna skulle tävla i mixade K2:or. Cupen blev verklighet 2009 och har utvecklats sen dess.

Deltävling i K2 mix-cup på Rocksjön

Deltävling i K2 mix-cup på Rocksjön

Nuförtiden vinner varje besättning som tar sig i mål på de olika deltävlingarna en eller flera lotter beroende på placering vilket gör att det är värt för varje klubb att kämpa. För alla har chans att vinna storvinsten då vinnande lott dras på årets sista tävling. Och priset som sponsras av Dietz är inget mindre än en sprillans ny K2:a till den vinnande klubben. Det är fina grejer i en tävlingsverksamhet som annars brukar genarea brödroster eller skruvdrakar till dom som är bäst i Sverige. Så vilket lopp är det populäraste på alla svenska tävlingar… jo det med deltagare i alla åldrar från alla klubbar och med en tjej och en kille i varje kanot. K2-mix-cupen har fått hög status och på så vis även att sitta i samma båt tjejer och killar och unga och gamla, erfarna och oerfarna. Tiderna förändras och allt var långt ifrån bättre förr.

2016 var det faktiskt Jönköpings kanotklubb som vann högsta vinsten i mixcupen och glada blev vi.

2016 var det faktiskt Jönköpings kanotklubb som vann högsta vinsten i mixcupen och glada blev vi.


Tidig morgon i Sevilla: Åsa förbereder accelerationstester tillsammans med Juan och Thomas från Bosön. Jag fick  agera testpilot.

Tidig morgon i Sevilla: Åsa förbereder accelerationstester tillsammans med Juan och Thomas från Bosön. Jag fick agera testpilot.

Mitt junioruppdrag som förbundskapten är ett mycket säsongsberoende jobb. Jag har redan planerat och strukturerat en hel del och kontaktat mina adepter men så mycket hands on har det inte varit i den rollen än. Men med mycket kort varsel så fick jag frågan om jag kunde tänka mig att hoppa in och vara assisterande coach för seniorlandslaget i två veckor på deras läger i Spanien. En av tränarna hade skadat sig och kunde inte flyga ner och ja, jag sa ja. Så det blev två intensiva veckor i Sevilla. Mycket lärorik för mig och jag tror att jag hade saker att dela med mig av till dom aktiva också.

 

Vilken skillnad det är att vara tränare istället för aktiv. Jag minns det som igår när jag var på läger på samma ställe som aktiv för drygt 10 år sedan men utsikterna och insikterna är helt annorlunda från coachbåten jämfört med kanoten och mycket vatten har runnit under broarna, inte bara i Sevilla utan även hos mig, speciellt dom sista åren och jag såg allt med lite andra ögon trots att lukterna i gymet och smakerna av maten var samma som då. Och trött blev jag, fast på ett helt annat sätt. Som ledare är man ju på G hela dagen. Dom aktiva tränade i lite olika grupper och ibland på olika tider så då blev det dubbla pass i coachbåten och vissa dagar var testdagar med ett utspritt schema. Och mellan passen händer det alltid saker som behöver tas ställning till och grejas med och dom aktiva har frågor och funderingar enda fram på småtimmarna.

 

Men det var väldigt kul och givande på så många plan. Jag fick ju förmånen att jobba tillsammans med Åsa Eklund min forna tränare som numera är en av förbundstränarna till seniortruppen. Hatten av för henne, vilket jobb hon gör och vilket öga hon har för teknik, inspirerande. Det jag kunde komplettera med var mitt färska minne av hur det var när jag var aktiv. Att man som aktiv ogillar allt krångel och allt som kräver något extra utöver träningen, att dom aktiva helt enkelt inte vill snacka skadeförebyggande åtgärder på sin lediga eftermiddag. Även jag har en god känsla för teknik och jag tror jag kan känna av hur jag ska ta olika sorters människor även när dom är slitna och frustrerade. Att handskas med missnöjda elitidrottare är inte lätt, men när dom är nöjda så är energin outsinlig och det var ett härligt gäng att ha att göra med och ja, jag vill fortsätta coacha.

23195709286_5d946c05f4_k

I går skrev jag om hur mitt hjärta klappar för svensk idrott. Senare samma dag tackade jag ja till det hedervärda uppdraget att bli svensk juniorlandslagskapten i kanot. Jag fick förfrågan direkt när jag internt hade deklarerat at jag slutar med min egen karriär och sen dess har jag funderat fram och tillbaka. Jag har fått olika råd bland anat att det kanske är för tidigt att gå in i ledarrollen när jag precis har varit aktiv och den hypotesen har jag övervägtnoga, liksom att jag har vänt och vridit på kalenderns sommarmånader för nu skulle vi ju få till en lite längre gemensam semester här hemma… Det som avgjorde beslutet var dock glöden inom mig. En glöd som brinner för svenska kanot och för prestationer, utveckling och glädje. Det vill jag jobba med! Det här är också en chans att ge tillbaka lite utav det som kanotsporten har gett mig som aktiv och att dela med mig av det som jag har lärt mig genom alla år. Jag tror också att det kommer vara utvecklande och utmanande för mig. Att vara ledare kräver helt andra kvaliteter än vad som krävs som aktiv och jag ser fram emot den nya rollen.

Det blir extra spännande att jobba med juniorer, dom är i åldern 16-18 och mer öppensinnad än äldre atleter men samtidigt kan dom vara mer kluvna till sin satsning också. Just den här åldern innebär en fas där många väljer att antingen växla upp eller trappa ner och jag hoppas kunna inspirera till en uppväxling och fortsatt satsning för att bättra på bredden och på sikt toppen på svensk kanot. Spännande i den här åldern är också att mycket kan hända från säsong till säsong och jag hoppas kanotisterna vill ta steget. Rent prestationsmässigt så är junior-VM i Rumänien det stora målet dit jag kommer plocka en trupp som jag tror kan leverera. Under våren tränar dom flesta med kanotgymnasiet eller med sina respektive klubbtränare men jag kommer samla en bredare trupp för genomgång och information och sen blir det uttagningstävlingar som avgör vilka som kommer med till de stora tävlingarna och sommarens läger.

image.php

Vi var på världscupen i skidor i Ulricehamn i söndags. Vilket drag det var. Vilken stämning, vilket arrangemang och vilket engagemang; av såväl arrangörer som publik. Och åkarna gjorde sitt yttersta och det både syntes och kändes. När Hanna Falk körde sista sträckan på stafetten och bars fram av publiken hade jag gåshud och det var inte på grund av kylan för jag kände också en enorm värme inombords och jag var rörd till tårarna. Dessa ögonblick, dom får jag inte nog av. Det behöver inte vara en medalj på en världscup, det kan också vara en placering i en C-final på en ungdomstävling. Men när någon gör sitt yttersta och kanske får till det där lilla extra och det står så många bakom då ryser jag. Jag vet allt jobb som ligger bakom, jag har själv slitit alla timmar som krävs och jag älskar det. Jag älskar idrott och jag älskar engagemanget och viljan från såväl aktiva som ledare och supportrar. 

Jag är imponerad av Ulricehamns kommun och skidklubb som vågar satsa. Det har ju inte direkt varit någon hjälp från ovan när det gäller snö men det har satsat och det har jobbats, dygnet runt sista tiden. Det har säkert gnällts en del ibland och det har inte bara varit roligt men efter en sådan dundersuccé som världscupen i Ulricehamn så finns det så många vinnare. det har skapats så mycket gemenskap och tillhörighet och glädje och alla är vinnare; kommunen, arrangörsklubben, svenska skidförbundet och vi som var där och kände in. Mer sånt!

Under hösten har jag hjälpt till med träningen nere på klubben en del och i och med mitt officiella beslut att lägga paddeln på hyllan så har jag engagerat mig betydligt mer även organisatoriskt runt träningen och jag tror vi börjar hitta rätt. Det är kul med ideella krafter, krafter som vill något och som jobbar mot gemensamma mål. Jag har tagit huvudansvar för två adepter och det blir spännande att följa med på deras resa. Jag är också med i valberedningen som jobbar för att få fram en driftig och engagerad styrelse som vågar tänka stort. Det är inte lätt att få folk att engagera sig eller at stanna kvar men dom som gör det är uppskattade och jag tror att vi som väljer att engagera oss ideellt i en förening (oavsett vad) utvecklas och får massor tillbaka. Och Sverige får tillbaka i form av friskare människor, etablering av bra värdegrunder, mindre skadegörelse och emmer meningsfull fritid för unga som annars kanske hade hamnat snett.  I Sverige kan alla utöva en idrott tack vare våra ideella föreningar. Tack till fantastiska idrottssverige!

Rösta här!

Svenska idrottsgalan hölls i måndags men nu är det dags att rösta om 2016 års prestation bland Jönköpings-idrottare. Jag är nominerad för att jag i maj kvalade till mitt femte OS trots rejäla besvär av mitt diskbråck. Enligt mig så var kvalloppet i maj då jag och min grymma K2-kompis Karin Johansson vann en av mina största bragder genom karriären. På OS kom vi 9:a när vi vann B-finalen. Också det är en grymt bra placering. Se loppen och läs mer nedan. Och rösta gärna!

 

Vi kom till kvalloppet med bara ett tjugotal pass tillsammans i K2. jämfört med konkurrenter som tränat ihop i flera år. Jag hade varit skadad under våren och inte kunnat delta på vårlägret i Florida som planerat. Men Karin var i riktigt bra fysisk form och hon litade på mig och jag litade på henne. Det var tilliten och respekten som jag tror gjorde att det var vi som var först över mållinjen den där majdagen när nerverna hängde utanpå. Det var vinna eller försvinna som gällde. Bara en K2:a skulle komma till OS. Det här var absolut sista chansen. Vi var liksom dom andra nervösa. Dessutom var vi en aning osäkra trots vår mångåriga rutin och höga kapacitet. Vi visste inte riktigt hur ryggen skulle hålla och vi visste inte hur vi tillsammans skulle reagera i den pressade situationen som rådde. Försöket var en katastrof, semifinalen var okej och sen blev det en natt med drömmar om seger och längtan efter OS. Hela kvällen innan och även på morgonen påminde vi varandra om att behålla lugnet, att inte stressa för att dom andra skulle göra det, att vi är starka sista 200 metrarna och så vidare. Och vi lyckades, vi gjorde det helt fantastiskt bra, eller vad säger ni?

 

 

Sommaren var lite uppochner; ryggen blev långsamt bättre men dock med en del återfall och resan till Rio var tuff. Men det var också en spänande och kul sommar med mycket givande och tagande mellan mig och Karin. Vi lyfte varandra, vi jobbade på, analyserade och förbättrade. Vi hade en riktigt bra precamp i Italien och på OS visade vi at vi hade höjt ribban ordentligt. Kolla på den här B-finalen från Rio, inte kan man tro att vi var sist in.

Om ni anser att jag och Karin bjöd på en otrolig spänning på kvalet eller tycker att vår prestation var ofattbart bra med tanke på förutsättningarna och att det på OS verkligen är dom bästa i världen när dom är som bäst som möts och att tillhöra topp 10 där är en prestation i sig då tycker jag att ni ska rösta på mina prestationer 2016 som årets idrottsprestation.