paldaniusss

Redan i september när jag skrev här sist kände jag att det var dags för mig att fatta ett stort beslut, men jag var inte riktigt redo. Fram till nyår låter jag det bero tänkte jag. Och i vanlig ordning när jag ställer in siktet (som tex till en för mig viktig tävling) så förbereder sig knopp och kropp för att leverera på den bestämda dagen. Så på nyårsafton när jag skålade med vänner och familj så hade jag svaret; Jag är klar! Jag har paddlat färdigt! Det var inget som kom plötsligt på grund av något nyårsrus utan snarare som en sammanfattning av en höst fylld med velande, mönsterbrytare, förnuft och känsla. Det blir ingen fortsatt kanotsatsning. En milstolpe, ett nytt kapitel i mitt liv börjar här eller det började nog redan i höstas. Från att ha varit helt inne i kanotbubblan så har jag börjat se allt med en lite mer balanserad blick. Jag har tagit steget från att aldrig vara riktigt nöjd (så är det när en vill bli bäst) till att vara väldigt stolt över allt jag har åstadkommit Jag är väldigt stolt över mina resultat på tävlingsbanan men kanske ännu mer över att ha varit förebild och banbrytare för såväl internationella konkurrenter, idrottande ungdomar, svensk kanotsport och folk utanför idrotten. Jag har satt ner foten för att kvinnliga idrottare ska ha samma villkor som sina manliga kollegor. Men mest har jag varit fokuserad att få kanoten att gå fort framåt.

 

Med den sista tidens nyvunna klarsynthet har jag insett att säsongen 2016 gick mer ut på att hitta sätt att paddla på för att minimera smärtan än at hitta sätt att paddla på för att få ut det lilla extra. Jag gjorde allt jag kunde för att ta mig till OS. Och så blev det. I efterhand är jag förundrad över min egen beslutsamhet och min i vissa perioder dumdristighet. Elitidrott är inte friskvård, det är ju ingen nyhet, men jag ångrar ingenting. Det blev ett femte OS tack vare min och Karins stora bragd på OS-kvalet i Tyskland i maj. Jag tror inte folk runt omkring varken i eller utanför sporten förstod hur stort det där loppet var, men för mig var det en av mina största bragder genom karriären. Och nu är ryggen nästan helt bra och jag vet att den kommer bli helt bra och den här gången har jag fått höra att jag har två(!) OS kvar i kroppen om jag vill och det gör det ännu lättare för mig att ta mitt beslut. Det är jag som väljer att lägga av, det är inte ryggen. Jag slutar för at jag vill sluta. Jag vet exakt vad som krävs för att nå toppen men jag är inte beredd att göra den resan igen. Jag vill prioritera annat.

 

Jag tänker tillbaka på min kanotsatsning med ett stort leende på läpparna. Det har varit en helt fantastisk karriär; lång, framgångsrik, lärorik och rolig. Visst minns jag mina medaljer och mina fantastiska lopp då jag överraskade alla, ibland till och med mig själv först i Sverige och sen internationellt. Jag minns mina OS och alla kval (i ordets dubbla bemärkelse). Men allra mest minns jag alla roliga stunder; med träningskompisar hemma, med konkurrenter på andra sidan jorden, med landslaget i med och motgång, hur kul det var att skapa framgång tillsammans som ett lag eller som en besättning, hur vi peppade och sporrade varandra. Jag vill tacka er alla och en var för att ni var med på vägen och gjorde det möjligt.

 

Som individuell idrottare har jag ibland känt mig ensam i min roll, ensam i mina beslut, i min vardag och i mina motgångar, men jag inser nu med det lilla perspektiv jag har hunnit få, att ni alla var med mig, även alla mina konkurrenter genom åren (har ju mött en del under mina 20 år i toppen) ni gjorde så att jag kunde höja mig lite extra. Så tack ni alla; familj, släktingar kompisar, hjärtevänner, bekanta, träningskompisar, tränare, klubbmedlemmar, konkurrenter, landslagskamrater, ledare, resurspersoner, sponsorer, lärare, journalister och fans. Tack för att ni var med mig, det har varit en fantastisk resa!

2006duisburg

WC1Poznan 114

Namnlös

image
Namnlös2

IMG_8409

Namnlös 22

_MG_0896

EM-guld

guld

296646h1024-LARGE

katalin-weber-franziska-weber-sofia-paldanius-2010-8-21-8-10-16

GZEN6450

IMG_0979

IMG_6882

 

 

OSbyn

4 veckor har gått sen jag körde OS, och jag har inte berättat här för er hur det var, så det är dags. Under, samt veckan efter, OS fick jag inte skriva här; från OS får jag som deltagare inte rapportera på något ställe där det finns sponsorer eller företagsloggor och det är klart jag har mina sponsorer här på hemsidan, utan dom vore inte den här fantastiska OS-resan möjlig. Och för ett halvår sedan så var den i stort sett omöjlig, det var bara jag som vägrade inse det och med min starka vilja och tydliga målbild så lyckades jag ta mig hela vägen till Rio. Och jag lyckades vara i säsongens bästa form när jag skulle och tillsammans med Karin så paddlade vi fort och plockade hem B-finalen med marginal och blev 9:a på OS. Mitt femte OS, bara en sån sak! Hemifrån soffan ser jag nu på hela äventyret med ett stort leende, enorm tacksamhet och oväntad fascination. Jag är fascinerad över att det gick, att vi precis lyckades ta kvalplatsen, att ryggen höll och att jag kunde ge mitt allt utan att känna mig begränsad när startskottet gick. En stor tacksamhet till sponsorer, förbund och SOK som har trott på mig hela vägen fram, och massor av tacksamheten till sjukgymnaster, naprapater och terapeuter som har hjälpt mig att hitta nya vägar för att nå mina mål och främst tack till familj och vänner, allra mest ni som verkligen vet hur illa det faktiskt var med ryggen och som, fast ni (åtminstone några av er) trodde att det var kört, stöttade mig i mina val. Vi gjorde den här resan tillsammans. Och alla ni som kommit med hejarop på vägen, ni ska veta att det har betytt hur mycket som helst.

 

Nu vill jag berätta för er alla om min upplevelse på plats. Som publik hemma i Sverige så får ni i bästa fall se våra lopp och kanske en TV-sänd intervju där alla känslor är utanpå, kanske läser ni ett resultat på Facebook, eller en rubrik i en tidningsartikel skriven av någon som inte har en aning om vilka vi är eller vår resa fram. Här kommer min OS-berättelse nu fyra veckor efter loppen:

 

Ryggen
Innan tävlingarna började var jag väldigt fokuserad på vad jag skulle göra och på att hålla min kropp i bästa skick. Jag var noga med allt ifrån träning till mat och sömn och att må bra och ha kul. Ingen har väl undgått mina ryggbesvär. Jag hade haft ganska bra kontroll på ryggen under senare delen av sommaren och äntligen kunnat röra mig obehindrat och smärtfritt i höga farter i paddlingen och fått till det rent tekniskt. Men flygresan till Rio var tuff. Jag ska egentligen inte sitta ner i större utsträckning och då kan ni ju tänka er ett fullsatt flyg mellan Lissabon och Rio de Janeiro. 10 timmar med åtskilliga gångvarv i planet och lika många tillsägelser av flygvärdinnor som inte uppskattade att jag i omgångar låg på golvet.. Men fram kom jag och det med ett leende på läpparna. Väl på plats i OS-byn fick jag bra support av SOK:s sjukgymnast Peter Drugge som satte nålar varje kväll och drog i mitt ben för att lätta på trycket och masserade när det behövdes så att musklerna slappnade av, så jag fick ordning på ryggen igen och jag kände mig i riktigt bra form såväl fysiskt som mentalt.

Utanför "vårt" hus där inte bara Sverige huserade utan även Danmark, Finalnd och Israel

Utanför ”vårt” hus där inte bara Sverige huserade utan även Danmark, Finalnd och Israel

Laddade tjejer i hissen i OS-bynLaddade tjejer i hissen i OS-byn

Lagkänsla
Jag reste med och anlände till OS byn tillsammans med mina kompanjoner Karin och Linnea. Karin som jag körde K2 med och som också körde K1 500 och Linnea som körde K1 200. För Karin var det här OS nummer två och för Linnea var det första OS:et. För mig var det OS nummer fem och som rutinerad OS-räv bidrog jag med det som jag vet har varit och är viktigt för mig när jag ska prestera och som jag själv har saknat många gånger; Lagkänsla och sammanhållning. Jag tycker att det är fantastiskt och energigivande att vara ett lag, där alla hjälps åt, peppar och stöttar varandra. Där alla bjuder på sig själva och ger av det som dom har. Sen kan vi alla vara enstöringar och få göra på vårt eget sätt såklart, respekt och tillit är två av dom viktigaste stöttepelarna i gruppdynamik anser jag och även i vår lilla grupp drog vi oss undan då och då för att ladda på eget vis. Det jag försökte bjuda på i Rio var, förutom mig själv, en lättsam stämning där vi alla kunde vara avslappnade och inte gå runt och spänna oss i onödan. Sådant hade jag önskat att någon hjälpte mig med första gången jag körde K1 på OS. Att tävla på ett OS är helt annorlunda mot alla andra tävlingar vi kanotister kör och mediabevakningen är intensivare ett OS-år så det är lätt att tappa fokus eller ladda på för mycket. Men jag tycker att vi fixade det. Till exempel så är det befriande och spänningslösande att tillsammans trötta av jetlag och med lågt blodsocker anlända sent på kvällen i mörker, regn och lite kyla (ja den kvällen var det inget vidare väder) och skratta med varandra. Skrattade gjorde vi mycket. Faktum är att vi tre gjorde det mesta tillsammans i Rio. Petter var också på OS och körde K1 200 men han anlände när vi redan hade kört försök och semi och han valde att inte bo i OS-byn, utan istället på ett hotell i stan, så honom såg vi tyvärr inte så mycket av förrän vi var färdigtävlade men då hejade vi på och stöttade honom och sen blev det lagmiddag på Copacabana.

I lägenheten i OS-byn, vi orkade inte vara sociala med varandra hela tidenI lägenheten i OS-byn, vi orkade inte vara sociala med varandra hela tiden

Laguppställning utanför Petters hotell med Copacabana i bakgrunden

Laguppställning utanför Petters hotell med Copacabana i bakgrunden

Logistik
Vi hade fyra dagar på plats i OS-byn innan vi drog igång och tävlade. Träningen var ju redan gjord och det handlade mest om att komma in i rutinerna på plats, fixa med kanoterna som hade skeppats med båt redan i maj, ha koll på bussarna och logistiken för att äta och ta oss till tävlingsplatsen. Det tog 50 minuter från byn till kanotbanan och våra lopp gick tidigt på morgonen så redan från första dagen valde vi att gå upp tidigt på morgonen. Att bussresan tog en stund var inget problem för oss, vi åkte endast ner till banan en gång om dagen och tid hade vi gott om. Dessutom var det sköna bussar som sällan var fulla så det gick att ligga ner och lyssna på musik och ladda eller njuta av den fantastiska utsikten.

Fantastisk utsikt från bussen på väg till tävlingsplatsen (och då menar jag inte bara en sovande Karin)Fantastisk utsikt från bussen på väg till tävlingsplatsen (och då menar jag inte bara en sovande Karin)

Tävlingsarenan
Vackert är det i Brasilien och efter första kvällens oväder så blev det riktigt bra väder. Soliga varma dagar och svala kvällar och nätter. Perfekt, förutom vinden som härjade de första dagarna. Roddarna som tävlade veckan innan oss blev väldigt lidande av vinden. Några dagar blev deras lopp inställda och pausen på banan, som skulle vara mellan roddtävlingarna och våra tävlingar, uteblev. Så de första dagarna höll vi till på ett litet hörn av den vackra sjön, där fanns en 500m lång dubbel boj-rad, runt vilken alla kanotister trängdes i sidvind och skvalp från varandra. Men jag och Karin kände oss stabila och visste att den befarade sneda motvinden inte skulle missgynna oss. Dagen innan det var dags för våra tävlingar fick vi äntligen flytta in kanoterna på rätt ställe och paddla på banan som hade blivit stilla och väldigt bildskön. Den här banan var absolut den vackraste banan jag har kört på. Rent visuellt finns det inget att klaga på alls och inte lägesmässigt heller. Banan låg på sjön Lago di Freijtas en sötvattensjö mitt i centrala Rio, nedanför Jesus-statyn och med gångavstånd till Ipanema Beach.
Vår tävlingsarena, vackert!
Vår tävlingsarena, vackert! Med Jesus-statyn uppe till vänster.
Träningsdelen där vi höll till innan roddarna var klaraTräningsdelen där vi höll till innan roddarna var klara

Jag och Karin på vägningsbryggan (kanoten kontrollvägs efter loppen) efter försöket

Jag och Karin på vägningsbryggan (kanoten kontrollvägs efter loppen) efter försöket

Organisationen
Jag skulle inte få för mig att dricka vattnet i sjön men det hade fräschats upp rejält sen vi var där i fjol och prover visade att kvaliteten var god. Så förhållandena var fina. Dock hörde jag att grabbarna som körde 1000 meter hade problem med sjögräs i banan och det tycker jag är skandal på ett OS, men det är en funktionärsmiss och funktionärerna på kanottävlingarna var en stab från internationella kanotförbundet och inte brasilianare. Jag hörde några klaga över brasilianarnas arrangemang. Och visst var det lite mer manjana än vad vi nordeuropéer är vana vid men jag tyckte ändå att det som verkligen behövde fungera fungerade bra. Bussarna gick alltid i tid. Byn i sig var väldigt stimmig, men så är det ju. I den dygnet-runt-öppn matsalen var ljudvolymen ständigt hög och när vi käkade frukost vid halv sex på morgonen samsades vi i matsalen med några idrottare som var färdigtävlade och släntrade in från fest. Alla i OS-byn hade olika tider så även i svenska laget. Simmarna simmade finalpass efter 23 på kvällen och då låg vi och sov eftersom vi skulle åka bussen 6.20 morgonen därpå, och hinna äta frukost innan. Det är ganska stora avstånd i byn så det blev en del gång till matsal och bussar. Men vi var ändå väldigt nöjda. Vi hade det bra i vår lilla lägenhet, standarden var ganska låg och städningen lämnade en del övrigt att önska men när vi hade packat upp och gjort i ordning så trivdes vi väldigt bra. Vi kanotister är inte superbortskämda så vi kände oss hemma och var taggade och glada.

Karin i matsalen, mycket att välja på

Karin i matsalen, mycket att välja på

Semifinalen
Första tävlingsdagen kom och självklart fanns lite nerver med i bilden, det hör till och åtminstone för mig är det kroppens sätt att göra sig redo. På måndagen den 15:e augusti paddlade vi först försök och 75 minuter senare var det dags för semifinal. Vi var överens om att inte trötta ut oss i försöket utan sparade energin till semifinalen. Det var den som var dagens stora lopp. Och vi var taggade, och vi gjorde ett bra lopp och vi kom som vanligt starkt på slutet… Men Kazakstan hade en ännu bättre spurt och eventuellt lite hjälp av vågen från Polen som var i grymt bra slag och vann semin och sen tog OS-brons. Ryskorna körde också starkt och kom tvåa före Kazakstan. Vi slutade alltså 4:a i semi-finalen, topp 3 gick till A-finalen så vi missade den precis. Och det var tungt, väldigt tungt. Självklart hade vi satsat på att vara i A-finalen. Vi visste att det skulle bli tajt och en semifinal på OS är alltid vråltuff, men jag blev ändå väldigt besviken och arg och frustrerad.

Upploppet på semifinalen. Vi har bana 8 och det är här vi dessvärre blir omkörda av Kazakstan.Upploppet på semifinalen. Vi har bana 8 och det är här vi dessvärre blir omkörda av Kazakstan.

B-finalen
Gott att vi dagen efter hade en B-final så att vi kunde köra ur oss lite frustration och även jobba för en bra tid att jämföra med A-finalen som gick precis efter, och B-finalen körde vi grymt bra! Vi vann B-finalen klart och blev därmed 9 i absolut tuffaste konkurrens. Jag är inte helt nöjd med resultatet (det är sådan jag är…) men nöjd med min insats. Jag är med facit i hand och en titt i backspegeln förundrad över vad jag faktiskt har åstadkommit i år och vad jag och Karin har lyckats leverera tillsammans. Det är ett under att jag kunde vara med i OS och den största bragden är nog ändå kvalloppet i Tyskland i maj. Vi var sista båt in (sen fick ju även Storbrittanien och Österrike varsin K2-plats eftersom rumänskorna och ryskorna stängdes av). Vi tog oss precis till OS med minsta marginal. Att jag inte ens kunde gå i början av mars och än mindre paddla från slutet av februari till mitten på april då jag tillslut tvingade mig upp på en paddelmaskin. Ja ni vet storyn, annars finns den nedan. Som sagt att vi klarade kvalet med minsta marginal var en bragd, men under världscuptävlingarna märkte vi att vi var en bit ifrån de bästa besättningarna som hade kvalat redan i fjol. Men allt eftersom sommaren gick blev min rygg bättre och jag blev i bättre skick och vi fick fler riktigt bra pass tillsammans och vi toppade formen. Min rygg var fortfarande inte helt bra men jag vågade lita på den och jag vågade ta ut rörligheten och var inte begränsad och vi blev bättre, klart bättre. Båtarna som var nära oss i kvalet distanserade vi i Rio och vi slog China och Serbien för första gången.

Så gött att vinna B-finalen

Så gött att vinna B-finalen med marginal

K1:orna
Samma dagar som vi tävlade i K2 körde Linnea K1 200 och hon tog sig till A-final och blev sjua, fantastiskt bra!! Ung, orädd och snabb, en riktigt lovande tjej. När hon och vi var klara körde även Karin K1 och då var vi där och hejade. Karin hade satsat allt på K2:an men lyckades ändå samla ihop sig och ladda om och blev 6:a i B-finalen och 14:e totalt, mycket starkt jobbat av en grymt stark tjej. Men starkast av alla var Danuta Kozak från Ungern, jag måste tillägga hur imponerad jag är av hennes insats i Rio, guld på K1, K2 och K4 500, googla henne! När Karin var färdigtävlad fick vi inte vara kvar i byn och våra ordinarie flygbiljetter innebar hemfärd samma dag som Karins sista lopp, men vi ville såklart se Petter och resterande spännande kanottävlingar samt även njuta lite mer av OS, kika på några andra idrotter och ha kul i Rio så vi bokade om våra hemresor. Karin och Linnea var även kvar på avslutningen men jag åkte hem avslutningskvällen.

Tillsammans med Karl-Gustav och Silvia på kanotläktaren för att heja på Petter

Tillsammans med Karl-Gustav och Silvia på kanotläktaren för att heja på Petter

I brottningsarenan för att imponeras och inspireras av våra svenska brottardamer

I brottningsarenan för att imponeras och inspireras av våra svenska brottardamer

Efter tävlingen bodde vi inne i Rio hemma hos ett par där ena parten är kusin till Linneas granne och på så sätt hade hört om vår Rio resa och att vi inte skulle ha någonstans att bo efter att vi hade tävlat klart. Det var ett kanonbra ställe och därifrån kunde vi smidigt ta oss till festligheter som kungamiddag, damernas fotbollsfinal, Sofia och Jennys bronsmatcher i brottning och resterande kanottävlingar samt ha möjlighet att njuta lite mer av staden Rio. Jag är väldigt glad att jag stannade dom där dagarna, det var en fantastisk upplevelse och även om jag vill vara avslappnad innan tävling så är ju fokus då på en sak.

Här är vi vid Jesus-statyn, den som är byggd av svensk betong och där borta ser ni Socker-toppen, den har vi också varit uppe påHär är vi vid Jesus-statyn, den som är byggd av svensk betong och där borta ser ni Socker-toppen, den har vi också varit uppe på

Framtiden

Så sammanfattningsvis var Rio ett fantastiskt äventyr och vägen fram var en enorm erfarenhet som jag kommer ha nytta av resten av mitt liv. Jag har nog vetat att jag har en stark vilja men att min målfokusering gjorde att jag inte ens lyssnade på läkarnas ord i mars, är intressant. För att återkoppla till resultaten så var vi återigen tre tjejer på OS med en 7:e och en 9:e-plats som bästa placeringar. För fyra år sedan på OS i London när jag körde K1 och Karin körde K2 med Josefin (som har slutat) så var jag 4:a och K2:an 10:a. Bra resultat båda gångerna men det jag känner är; kom igen Sverige, nästa gång ska vi väl se till att kvala en dam-K4!! (och en herr-K4 med för den delen) eventuellt paddlar jag inte på den nivån då, men det vore ändå stort. Jaha tänker kanske ni, är det över nu? Jag säger som Håkan; ”Det kommer aldrig va över för mig” och att jag faktiskt inte vet. Att jag i dagsläget inte känner mig helt färdig, att jag gillar det här, att jag drömmer om en skadefri säsong och att jag faktiskt inte behöver bestämma mig just nu men jag har andra saker jag vill göra istället också. Flera andra utmaningar som det är dags att sätta tänderna i. Det finns en hel del spännande på G som inte har med kanot att göra och jag vill så mycket som vanligt. Men prio ett när den här säsongen är klar är att bli bra i ryggen och att unna mig lite lugn och ro.

Spännande utsikter

Spännande utsikter

 

Semester
Efter OS har jag haft lite semester, först som sagt i Rio tillsammans med tjejerna och sen på Fårö med Alfons i fantastiska förhållanden, ett riktigt favoritställe som får mig och även fick Alfons att känna lugn. Nu njuter jag av sensommaren hemma i Jönköping. Riktig britt-sommar är vad det är och jag har faktiskt paddlat lite grann. Det är svårt att motstå när Vättern ligger som en spegel och det är 23 grader varmt i luften.

Det blir alltid lite fart med en treåring men Fårö var väldigt avkopplande för själen.Det blir alltid lite fart med en treåring men Fårö var väldigt avkopplande för själen.

Höstregattan 24-25 september
Jag har faktiskt tänkt köra Höstregattan, den går på Rocksjön här i Jönköping nästa helg; 24-25 september och då är alla svenska elitkanotister som är sugna på vinterns och vårens landslagsaktiviteter på plats. Den här Höstregattan blir extra intressant och viktig för kanotister som aspirerar på landslaget. Från och med nu blir det nämligen en helt ny landslagsledning. Kanotförbundet ska tillsätta en ny förbundskapten (vem det blir avslöjas i morgon torsdag!) och två landslagstränare, det blir spännande, liksom livet självt!

 


IMG_2268

OS närmar sig alldeles lagom fort. Kroppen är inställd på vad som komma skall och jag känner att formen är stigande. Även att jag är lite sliten vissa pass så finns den där lilla extra glöden och rappheten som inte riktigt visat sig tidigare den här säsongen. Och jag är överlag pigg och sugen på paddling, det är inte alltid den känslan infinner sig heller men nu är det den där tiden på året som jag gillar allra bäst. När jag är i form och årets stora utmaning närmar sig. För mig är formtoppning lika mycket en mental grej som en fysisk grej och med fräscheten i både kropp och knopp kommer även en bättre teknik där kanoten kommer långt på varje tag.

 

Just nu befinner jag och Karin oss i Italien. Vi är här för att fokusera under den sista hårda träningsperioden och dessutom få lite extra sparring av den australiensiska K2:an. Det är kanonbra här. Vädret och förhållandena är optimala för paddling och vi har en liten kokvrå på hotellrummet där vi kan fixa det käk som vi vill ha.

 

Träningen går väldigt bra. Vi kör som sagt sista hårda rycket nu med mycket tid i tävlingsfart uppdelat på olika intervaller för att känna oss säkra där och bli effektiva i den. Den här veckan har det även blivit 4 hela 500-lopp tillsammans med Australiensiskorna. Vi jobbar in lopp-planen och vi känner oss starka. Vi har blivit betydligt snabbare än tidigare under året. Det har säkert våra konkurrenter också men det blir spännande att se i Rio.

 

På tal om våra konkurrenter så har det rörts om lite i grytan. Österrike som var precis efter oss på OS-kvalet i maj, liksom Storbrittanien som var trea i samma lopp har nu fått platser till OS på grund av att rumänskorna och ryskorna på vår distans är avstängda efter att en tjej i respektive K2:a har testats positivt för doping. En chock för mig som utövare men samtidigt en signal om att Wada äntligen är fuskarna på spåren. För det är klart att jag fattar att det här inte är något nytt inom vår sport, det har bara inte gjorts tilräckligt för att upptäcka det. Men jag har ändå förnekat det för mig själv och inbillat mig att jag har tävlat på lika villkor, annars hade jag inte fixat det. Och när jag lägger mig på startlinjen gör jag mitt bästa och jag är alltid stolt över att vara helt ren.

 

Även bland kanotherrarna har det framkommit flera dopingfall bland annat en kille i den ryska K2:an på 200m. Eftersom den K2:an nu inte får köra OS så är svenska K2:an näst på tur. Erik och Christian missade precis kvalet på VM ifjol med sin 8:e-plats och eftersom Ryssarna var före så var dom egentligen kvalade och platsen gick också tillbaka till Sverige och förbundet tog emot den med öppna armar, men SOK sa nej. Det räckte tydligen inte med en femteplats från EM i år och topp 7 (ryssarna borträknade) på VM ifjol. Jag är besviken över det där, det hade varit väldigt bra för svensk kanot med en herr-K2 i Rio också och jag vet att grabbarna hade gjort bra ifrån sig…

 

…men nu fokuserar jag på mitt tillsammans med Karin. Vi är tacksamma över att ha möjligheten att förbereda oss på bästa sätt för att vara som bäst när det gäller som mest. Vi är här och tränar tillochmed onsdag, då är det bara 11 dagar kvar till vi tävlar i Rio och det är dags att vila upp oss lite för att få den sista skjutsen. Under sista formtoppningen kommer vi fortfarande träna men kortare pass utan lika stor belastning och vi är varochen hemma hos sig för att individuellt hitta vår bästa form och samla energi innan vi 6 dagar senare tillsammans flyger till Rio.

 

Vi kommer åka till Rio med glädje och glöd, ett hundraprocentigt fokus och en riktig toppform. För mig är det ju först sista 3 veckorna som jag har kunnat träna som jag vill med tanke på vårens skadebekymmer så jag känner mig i betydligt bättre slag än tidigare och Karin är så stabil och stark. Och vi vet vad vi ska göra, det spännande är att se hur långt det räcker.

 

Om ni vill följa mig på vägen fram är mitt tips att följa mig på Instagram, där uppdaterar jag betydligt oftare än här.

 


IMG_1405Ett dopp efter EM-finalen. Glädjen är en viktig ingrediens fram till OS.

I dag är det exakt 6 veckor till OS-finalen på damernas K2 500m i Rio de Janeiro.

Drömmen är att vi ligger där på startlinjen och känner oss i grymt bra form, att suget och glädjen strålar från oss, att vi är fokuserade och lagom nervösa, att våra kroppar är som vildhästar men att våra huvuden kan hantera situationen; kan tygla viljan, dressera pressen och låta kroppen göra jobbet på bästa sätt. Drömmen lever i allra högsta grad. 6 veckor! Det är nära men ändå massor med tid. Tid att samla kraft, att förfina, att förverkliga, att justera och att jobba hårt men smart.

Sen sist har Karin varit här i två vändor och vi har gnuggat på en teknisk förändring i K2:an och så har vi varit på EM, där testade vi en taktisk förändring samt att tillämpa vår tekniska förändring i skarpt läge. Vi var väl införstådda med att EM-resultaten inte spelade så stor roll eftersom den låg där den låg tidsmässigt men självklart vill vi köra bra när det är tävling. Vi slutade sexa och det var okej och vi fick till vår nya lite snärtigare paddling. Vi var mer offensiva än tidigare men höll inte lika bra på slutet, logiskt kan tyckas men det är ju även en formsak och loppdispositionen är viktig.

IMG_1348

Jag och Karin kommer ha ytterligare två läger tillsammans innan det är dags för avfärd till Rio. Nästa vecka är vi i Lidköping och i slutet av juli kör vi tio dagar precamp i Italien tillsammans med våra konkurrenter från Australien för att få känna på lite motstånd. Mellan våra läger ska vi även köra SM, också det för att bli lite triggade och få tävlingskänsla och dagarna som blir över gäller det för mig att komma i min bästa form såväl fysiskt som mentalt. Jag har utvärderat mina tidigare formtoppningar och det är ju några stycken vid det här laget och jag vet vad just jag ska jobba med på det individuella planet de närmsta sex veckorna.

Och ryggen då, jo då, den är med, den är som en följeslagare som oftast hänger med bra i all rörelse men som på kvällarna gnäller lite grann och kräver sitt, kräver massor och retar mina nerver i mitt vänstra ben. Men jag ger den här följeslagaren det den behöver; Jag sköter mina rehabövningar, jag går på massage, sjukgymnastbesök och naprapatbehandlingar och jag ligger på min Bemer-madrass och jag vilar lite extra när det är det som krävs. Just vilan är en av mina bästa vänner när det närmar sig tävling och handlar om att komma i form och samla energi till att ge allt. Men det är många tuffa pass kvar, såna där härliga som föregås av skräckblandad förtjusning….

FullSizeRender Jag är hemma från världscup 2 i Tjeckien. Jag körde enbart K2 500, det är där fokus ligger nu. Facit blev vinst i B-finalen och några nya lärdomar.

Vi missade precis A-finalen efter en mycket jämn och snabb semifinal och då var jag lite nedslagen.. Dagen efter paddlade vi hem B-finalen med god marginal och det kändes bra och gav nytt hopp. Den här tävlingen har det inte varit vinna eller försvinna utan fokus på att optimera våra lopp och att våga testa olika saker. Jag laborerade där bak med att sätta i paddeln lite före Karin. Helt enkelt för att det ska kännas lättare för Karin så att hon kan paddla ännu mer rappt där fram. Jag har ju kört i många olika besättningar och tillsammans med vissa frampaddlare så ger det ett extra lyft i kanoten men det blev inte helt bra. Karin tyckte att det var svårt att få grepp när jag låg före och det är viktigt att hon får ut allt hon har, hon är otroligt stark.

I B-finalen återgick jag till den vanliga tajmingen; att sätta i exakt samtidigt och då fick vi till bättre rytm och driv och paddlade kraftfullt tillsammans. Ett bra tillfälle att testa vi har alltid en GPS bak på kanoten som vi i efterhand kan läsa av och få mer specifik information om vad som händer under loppen. Laborera, analysera och utvärdera, sånt håller vi på med. I andra länder använder dom tydligen andra metoder…. Det här gör mig så förbannad att jag inte ens orkar kommentera det med mer än att bra att det äntligen börjar tas på allvar inom kanotsporten.

IMG_0433Och ryggen, ja den funkar bättre och bättre i paddlingen men galet vad den ogillar resdagar. Det där släpandet på tunga väskor och paddelrör och allt sittande; först i bil till flygplatsen, sen på olika flyg och väl framme på flygplatsen i Prag var det dags att kliva på en buss och sen skakas igenom den vackra, bördiga tjeckiska landsbygden bland körsbärsodlingar, åkrar o ängar och in i små städer med gamla byggnader, risiga bakgårdar, vild vallmo och kullerstensgator. Jag gillar egentligen hela grejen med resandet; Att se, att uppleva, att kontemplera, att lyssna på en bra spellista, att skämta med lagkamraterna att förflytta mig till en annan plats, ett annat fokus ett annat prio. Och det är bra för själen och för mitt tävlingshumör, men för ryggen är det inget vidare.

Väl på plats har Karin tryckt på lite triggerpunkter, dragit i ett ben, tejpat ryggen och kört laser på mig och jag har kört mina stabiliserande övningar, legat på min Bemer-madrass, stretchat, vilat, taggat, matat bisamråttor och paddlat och det har funkat bra i kanoten och med tanke på allt så borde jag vara väldigt nöjd men det är jag sällan. Det är en jobbig egenskap jag har att jag har svårt att nöja mig, oavsett förutsättningarna. Jag vet vad jag kan, vad jag vill och vad som krävs. Och det är ju det som också motiverar mig.

Underhållning på den tjeckiska landsbygden

Underhållning på den tjeckiska landsbygden

Här hemma när jag träffar min son känner jag att helt andra saker spelar betydligt större roll och min kloka sambo påminner mig om att jag inte kan ha så stora krav, för två månader sen kändes allt kört på grund av diskbråcket och att ha kvalat till OS är ju redan en seger. Men jag vill prestera i Rio och den känslan är en grym drivkraft!

Så med andra ord en lärorik helg som gav mersmak och motivation för fortsatt träning och en önskan om en fysio till nästa internationella tävling.