image.php

Vi var på världscupen i skidor i Ulricehamn i söndags. Vilket drag det var. Vilken stämning, vilket arrangemang och vilket engagemang; av såväl arrangörer som publik. Och åkarna gjorde sitt yttersta och det både syntes och kändes. När Hanna Falk körde sista sträckan på stafetten och bars fram av publiken hade jag gåshud och det var inte på grund av kylan för jag kände också en enorm värme inombords och jag var rörd till tårarna. Dessa ögonblick, dom får jag inte nog av. Det behöver inte vara en medalj på en världscup, det kan också vara en placering i en C-final på en ungdomstävling. Men när någon gör sitt yttersta och kanske får till det där lilla extra och det står så många bakom då ryser jag. Jag vet allt jobb som ligger bakom, jag har själv slitit alla timmar som krävs och jag älskar det. Jag älskar idrott och jag älskar engagemanget och viljan från såväl aktiva som ledare och supportrar. 

Jag är imponerad av Ulricehamns kommun och skidklubb som vågar satsa. Det har ju inte direkt varit någon hjälp från ovan när det gäller snö men det har satsat och det har jobbats, dygnet runt sista tiden. Det har säkert gnällts en del ibland och det har inte bara varit roligt men efter en sådan dundersuccé som världscupen i Ulricehamn så finns det så många vinnare. det har skapats så mycket gemenskap och tillhörighet och glädje och alla är vinnare; kommunen, arrangörsklubben, svenska skidförbundet och vi som var där och kände in. Mer sånt!

Under hösten har jag hjälpt till med träningen nere på klubben en del och i och med mitt officiella beslut att lägga paddeln på hyllan så har jag engagerat mig betydligt mer även organisatoriskt runt träningen och jag tror vi börjar hitta rätt. Det är kul med ideella krafter, krafter som vill något och som jobbar mot gemensamma mål. Jag har tagit huvudansvar för två adepter och det blir spännande att följa med på deras resa. Jag är också med i valberedningen som jobbar för att få fram en driftig och engagerad styrelse som vågar tänka stort. Det är inte lätt att få folk att engagera sig eller at stanna kvar men dom som gör det är uppskattade och jag tror att vi som väljer att engagera oss ideellt i en förening (oavsett vad) utvecklas och får massor tillbaka. Och Sverige får tillbaka i form av friskare människor, etablering av bra värdegrunder, mindre skadegörelse och emmer meningsfull fritid för unga som annars kanske hade hamnat snett.  I Sverige kan alla utöva en idrott tack vare våra ideella föreningar. Tack till fantastiska idrottssverige!